Aldrig ger jag upp!

Ett år har förflutit sedan Utöja-massakern.
Vad lärde vi oss då av den fruktansvärda händelsen där barn miste livet till ingen nytta och påverkade de flesta av oss för all framtid?
Att vi inte kommer någonstans med hot, våld och hat?
Att vi måste visa tolerans, medmänsklighet och kärlek mot våra medmänniskor?

Vi var många som redan visste det och efteråt förstod att det nu var viktigare än någonsin att tydligt protestera mot all form av rasism.
I vardagen i vårt liv var vi än befinner oss!
För den finns överallt och kryper allt närmare oss om vi tillåter det.
I skolan, på jobbet, i affären, i politiken, ja överallt där vi människor vistas.

När det samtidigt tillåts att växa fram ett samhälle med en omvänd Robin Hood-politik där vissa grupper har fått det betydligt bättre på bekostnad av de som har mest behov av det, då är det lätt att hitta de syndabockar man vill i stället för att titta uppåt.
Det är nämligen inte första gången det händer att man slår mot en annan utsatt grupp, när man själv blir utsatt. I alla tider har en del skyllt på de som befunnit sig i samma sits eller varit i underläge, i stället för att rikta en tydlig "uppercut" mot de som verkligen bestämmer eller roffar åt sig.
Varje dag kränks människor, för att de inte är som en del andra tycker att de ska vara.

Det som skrämmer mig är att detta får förekomma utan att fler och fler säger ifrån. Ett år efter den hemska händelsen på Utöja har alltför många inte fattat ett dugg!
Vi kan aldrig acceptera att det görs skillnad på oss människor och Du och jag väljer antingen att vara tysta eller säga ifrån. Varje gång vi hör "Jag är inte rasist men...." ska vi ifrågasätta. Varje gång vi ser någon diskrimineras för att personen kommer från ett annat land, är kvinna, homosexuell eller har en viss tro ska vi protestera. Annars är vi fega!

En sak som vi alltid lär få leva med är, att det alltid kommer att finnas onda människor som kan utföra de mest avskyvärda handlingar, påverkade av en politik som gör skillnad på oss människor.
Glöm namnet på massmördaren! Kom i stället ihåg namnen på de unga offren som dog för att de hade en övertygelse om en bra mycket bättre värld än vad en del högerpartier någonsin kan tänka sig.
Massakern var inget annat än en politisk handling och som sådan kommer den att påverka dig och mig under resten av våra liv. Vi har ett ansvar och en skyldighet mot offren att aldrig glömma och att alltid stå upp för allas rättigheter!

Ett år efter Utöja-massakern har nazisterna inte tappat mark, som vi hade hoppats.
Det känns otäckt att de flesta har vant sig vid vardagsrasismen och än mer skrämmande är det, att de högst ansvariga politikerna är de som tiger mest. Jag är så himla trött på den handlingsförlamade och tysta regeringen som tillåter klassklyftorna att växa, påhejade av rasister och nazister som skyller allt på alla som ”ser ut” att komma från ett annat land.

Som tur är växer skaran av antirasister som aldrig någonsin tänker låta sig tystas! Tillsammans med alla andra kloka människor, som tröttnat på nazister som tror att de kan bestämma ordningen här i vårt land med hjälp av hot och falska påståenden, kommer jag att ta kampen och inte tillåta mörka högerkrafter att vinna - inte en gång till!

Vi har vår yttrandefrihet som vi ska utnyttja och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som vi ska hänvisa till.
Och som en klok ung vän uttryckte det: Med fakta som dolk och medmänsklighet som sköld ska vi kriga och med de verktygen kan vi inte förlora!

Massmördaren, som leende sköt ihjäl ungdomarna efter att ha lurat fram dem från sina gömställen ska i alla fall inte minnas av mig. Det är de oskyldiga offren jag kommer att minnas så länge jag lever och de ska inte ha dött förgäves!