Den Blomstertid nu kommer!

Ja, egentligen är den ju redan här, den där underbara blomstertiden och solen värmer och bränner min näsa som vanligt.

Sommarlovet står för dörren och alla barnen längtar dit. Studenterna ska dansa ut till ledigheten eller jobbet. Och vi vuxna debatterar som vanligt om utifall vi ska ha avslutningen för våra barn i kyrkan eller i skolans matsal eller Folkets Hus eller jag vet inte var…

Vi kanske skulle ta och fråga de som berörs mest, alltså våra barn, vad DE tycker. Jag tror att vi då kanske skulle få en viss hint om åt vilket håll det lutar.

Mina barn har ALLTID firat sin avslutning i kyrkan. Vi har inte tänkt så mycket på att det är en RELIGIÖS byggnad utan konstaterat att den varit tillräckligt stor för att rymma alla engagerade föräldrar som vill lyssna på och framför allt SE sina duktiga barn. Bra AKUSTIK är det ju också.

Jag själv kommer ALDRIG att glömma den gången när en av mina söner gick fram och ställde sig lite nedanför altaret, satte trumpeten till läpparna och spelade Amazing Grace FELFRITT. Då var jag väldigt stolt och det var SÅ vackert.

Man FÅR sjunga vad man vill i kyrkan, man FÅR applådera. Man FÅR skratta. Kyrkan är en plats för alla oavsett om man tror på gud eller inte. Dessutom är det en väldigt avstressande miljö. Tycker JAG.

Den svenska flaggan ska vi vara stolta över och den ska vi ”ta tillbaka” från nazisterna. Det är banne mej inte deras flagga. Den är VÅR- alla vi som bor och lever i Sverige ska kunna ha den som vår flagga!

Vi ska kunna sjunga nationalsången om vi VILL. Okej, den ÄR töntig och gammal som gatan men det är ändå VÅR sång och vi lyssnar ju GÄRNA på den när Sverige vinner guld, så VARFÖR kan vi inte sjunga den på en avslutning? Nu finns det ju andra vackrare sånger som barnen kan framföra. Men det borde inte vara FULT att sjunga den.

Mina barn är nu vuxna men har inte farit illa av att fira avslutningen i kyrkan. Det har varit högtidligt och de har sjungit och spelat för oss släktingar och vi har njutit av våra egna barns framförande, men även av andras talanger och av de underbara förstaklassernas sångframförande, där de sjunger av hjärtans lust. Oavsett var barnen befinner sig, bara vi SER och HÖR dem…..

Solidaritet min vän!

Min familj och mina nära och kära vänner har i alla tider utövat ”solidaritet i praktiken” i syfte att förändra åtminstone den lilla omvärlden runt omkring oss.
Jag trodde jag hade koll på vad solidaritet stod för men fick härom veckan höra av en som tydligen visste bättre, att jag hade fel.

Jag blev något konfunderad när han sa att det jag sysslade med var välgörenhet. När han dessutom påstod att solidaritet skulle vara egoistiskt så blev jag ännu mer konfunderad. Jag respekterade hans åsikt men höll inte med om den för fem öre och vidhöll naturligtvis min egen åsikt om dessa ords betydelse, eftersom jag har samma rätt som alla andra att yttra mej och säga precis vad jag tycker.
När jag kom hem började jag fundera och fråga människor i min omgivning vad de tyckte.

Vad är välgörenhet? Är det när man skänker något i ett gott syfte , som att stoppa pengar i en bössa som går till välgörande ändamål?
Eller är det, som en av mina söner uttryckte det, att hjälpa någon medmänniska som skulle ha kunnat fixa det själv men inte vill?

Och vad är egentligen solidaritet?
Är det att jag utan eget intresse utför en solidarisk handling?
Lånar ut bilen till någon som behöver den bättre än jag?
Skänker möbler jag inte behöver till någon som behöver dem bättre?
Delar med mig av det jag har till en som inte är lika lyckligt lottad att vara frisk och kunna arbeta och få en bra lön?
Hjälper någon ekonomiskt som är arbetslös eller sjukskriven, genom att ge bort en del av min lön som jag får över så min medmänniska kan köpa mat till familjen eller fixa tänderna eller köpa glasögon?
Ställer upp i alla lägen för min medmänniska utan att ta betalt eller ha tillgodo en tjänst?

Ja, jag tycker ju det och mina närstående tycker tack och lov detsamma.
Jag försöker ”leva som jag lär”. Ska jag kunna kalla mej socialist så gäller det att jag kan ge efter förmåga och ta emot efter behov utan något eget intresse.
Lite ”musketör-stuk” över det hela… ”en för alla , alla för en”

När jag googlar så hittar jag förklaringar som:
Känna samhörighet med och vill stödja och hjälpa andra människor, som har gemensamt och lika ansvar.
Kamratlig, kollegial, lojal, pålitlig, medmänsklig; medansvarig
Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.

Frances Tuuloskorpi: Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet - då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte samma sak som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varandra och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varandra

Henrik Mankell uttrycker sig bra: Socialismen är inte möjlig utan solidaritet. För mig är solidaritet förnuft och osolidaritet oförnuft, och människan är förnuftig.

Och i vårt partiprogram står det: De socialistiska och feministiska idétraditioner, som Vänsterpartiet är en del av och för vidare, bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga. De ser kvinnor och män som självständiga, tänkande individer, kapabla att skapa sig själva som människor i samverkan med andra.

"Att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt!" tycker Bamse! Ja, man kan hitta det mesta när man googlar...

Om nu inte regeringen ser till att detta fungerar med exempelvis skatter, löner och trygghetsförsäkringar eller att samhället inte tillåter att det är mer rättvist än verkligheten ser ut runt omkring mej, så tänker jag banne mej fortsätta att dra mitt strå till stacken genom att påverka min närmaste omgivning och ändra på ordningen.

Varför ska jag ha det så himla bra när inte alla andra har det?
Och jag tänker till och med fortsätta att kalla det solidaritet!
Jag har levt så i hela mitt liv, är liksom uppväxt med det. Mina föräldrar ställde alltid upp för grannar, släkt och tom okända människor.

Skit samma förresten vad saker och ting egentligen kallas - huvudsaken är att jag, mina barn och mina vänner är rörande överens om att det är så här man ska leva och KANSKE kan förändra världen eller åtminstone göra den bra mycket bättre.